Efter tung sommar kommer tyngre höst
Så länge sedan jag var inne och ventilerade. Jag har inte orkat. När en kommer till den punkten att paniken är ständigt närvarande, då hjälper nog inget. Det brakade lös efter mitt sista inlägg. Jag blev sjukskriven på heltid i 4veckor p.g.a. stress. Jag gick in i väggen helt enkelt. Tre av de veckorna spenderades uppe i Norrland hos min mamma, med täcket upp till öronen och olika serier på datorn dygnet runt. Till sist kunde jag återgå till jobbet, men det var tungt.
Innan jag lämnade mitt uppdrag på Studentkåren i juni följde jag med på en studentresa till Holland. Det var fantastiskt, även om jag glömde hälften av mina hormontabletter hemma och fick besöka läkare på plats. Smärtan gjorde sig påmind och jag insåg att jag inte längre klarade min vardag med endast alvedon och diklofenak som grundmedicinering, så när jag kom hem bokade jag första bästa tid hos min underbara endometriosläkare och fick utskrivet Lyrica. Lyrica är egentligen mot epilepsi, men används även mot nervsmärtor. Följande veckor under upptrappning till normal maxdos var minst sagt intressanta, med en trötthet som närmast kunde liknas med somnolens.
Efter det fortsatte allt att gå åt helvete. Jag hittade inget sommarjobb eftersom jag var sjuksriven när de rekryterade undersköterskor i både ländsting och kommun. Så jag vände mig till A-kassan, som avslog min ansökan eftersom jag hade studieuppehåll och planerade att återuppta mina studier. Vände mig till socialförvaltningen som krävde en 50-tal sidor tjock bunt med intyg och utdrag. Hann aldrig skaffa fram alla papper innan de avslog min ansökan. Jag hade aldrig klarat mig om jag inte fått låna pengar till hyra och andra räkningar av min fantastisk mamma!
Jag flydde verkligheten genom att låna en kompis kolonistuga i fem veckor. I norra Skåne tillbringade jag soliga dagar med att klippa gräs, rensa rabatter och trimma häck. Som terapi för själen. Katterna var självklart med och njöt lika mycket som jag av att vara nära naturen.
Så till nutid. Jag har kastats rakt in i termin 5 på sjuksköterskeprogrammet. Hösten är här och jag känner hur energin sakta rinner ur mig igen. Bara tanken på att skriva det förbannade examensarbetet får ångesten att bubbla upp inom mig igen. Särskilt när min skrivprtner är så totalt olik mig genom att utan problem sitta och producera text på beställning. Jag har en alldeles för lång startsträcka och känner hur jag halkar efter för varje timme som går. Det blir inte bättre av att vi måste bli klara tidigare än alla andra, då hon ska ha barn i november, lagom till halvtidsseminariet...
Även om smärtan är någorlunda under kontroll har äggstockarna börjat bråka igen. Att dessutom både tarmar och urinblåsa börjat visa symtom på spridning gör mig än mer hopplös. Jag orkar inte. Orkar inte kämpa med skolan, med denna trötthet och ständigt också kämpa mot monstret som bor inom mig. Jag har inte haft mens på ca 2-3år och tanken på att det ändå sprider sig gör mig rädd. Rädd för att jag aldrig kommer bli bättre igen. Rädd för att behöva genomgå fler tuffa perioder med radikal klimakteri-behandling. Rädd för smärtan som jag vet är oundviklig.
Även om sommaren ändå varit hyffsat bra överlag, vet jag att det kommer bli en tuff höst och vinter.
