Är det inte det ena....
Eftersom jag använder den här bloggen som utlopp för mina tankar och många frustrationer blir det lätt väldigt gnälligt. Det får du som läser acceptera. Annars kan du sluta läsa. Jag har inte som mål att min blogg ska bli känd eller stor, jag vill bara skriva av mig när ingen annan lyssnar. För det har blivit så på senare tid. Jag har ingen i min närhet som orkar lyssna på alla mina problem. För är det inte det ena så är det alltid något annat. Och så även nu.
Redan när jag var liten hade jag vissa problem med mina leder och muskler. Det var inget som inte blev bortviftat som "växtvärk" och det gjordes aldrig någon utredning. Jag vet inte ens om någon annan vårdpersonal än skolsköterskan blev kontaktad. Då var det mest knän som gjorde ont. Eller benen, mest nattetid. Så det var lätt att skylla på växtvärk.
Allteftersom jag blivit äldre har jag fått mer problem och för några år sedan var jag till vårdcentralen och fick träffa en läkare. Det klämdes och kändes på alla mina ömma (men varken svullna eller värmeökade) leder, togs en massa blodprover och konstaterades att jag förmodligen hade "någon form av reumatism". När proverna kom tillbka utan anmärkning avslutades utredningen. Jag kände mig övergiven och gick inte tillbaka med mina ledsmärtor mer.
Numera har jag så pass ont i mina leder att jag vissa dagar har svårt att över huvud taget ta mig fram i lägenheten och flera gånger senaste veckan har jag blivit nödgad att sitta på handikapp-platserna när jag åkt buss. Att gå till hållplatsen från lägenheten, en sträcka på ca 150m, har gjort så ont att jag inte klarat att stå upp på någon timme. Det gör ont när jag står, går, sitter eller ligger. Höfterna är värst, men en riktigt dålig dag gör allt ont. Förra veckan hade jag en så dålig dag att jag funderade på att ta kryckorna till skolan, men kom på att det klarade inte handlederna av. De i sig gjorde så ont att jag hade handledsskydd på hela dagen, och knappt kunde öppna vissa dörrar.
Så imorgon gör jag ett nytt försök på vårdcentralen. Nu har jag bytt vårdcentral och jag ska till en läkare som verkar bra. Ung och snygg är han i alla fall! Jag är less på att inte kunna ta trapporna även om jag bara ska gå en våning upp eller ner, att inte kunna gå en kort promenad eller att över huvud taget kunna sova en hel natt utan att vakna kl 6 när det är dags att ta morgonmedicinen och ha så ont i kroppen att det tar evigheter innan jag somnar om. Less på att inte kunna sitta i soffan mer än en liten stund innn jag måste lägga mig ner. Nämnde jag att jag måste sitta på en kudde när jag går ut på balkongen och röker för att inte bäckenet ska döda mig?
Jag vet att läkaren kommer tro att jag är värsta hypokondrikern när jag ska berätta om mina besvär. Men jag vet att jag inte inbillar mig. Jag hade valt att kunna röra mig obehindrat precis vilken dag som helst!
