Splittrad
Ibland får jag för mig att jag inte behöver mina mediciner. Oftast sker det ca en gång per år, efter en ändring i medicineringen och jag känner mig "bättre". Oftast så brukar det resultera i att jag slutar med Alvedon och Diklfenak och det brukar gå bra ett tag. Sedan får jag ett smärtgenombrott och måste börja igen.
Idag är en sådan dag. Jag ska fylla på dosetten ikväll och sitter och stirrar på lådan (!!) med medicinburkar och -förpackningar och undrar om jag verkligen behöver dem alla. Egentligen vet jag svaret. Egentligen vet jag att jag behöver dem för att klara av vardagen. Jag behöver dem för att över huvud taget kunna komma upp ur sängen. Speciellt nu när jag har så ont i hela kroppen, av vad det nu är för orsak. Men jag kan inte låta bli att känna avsky för denna låda. Det är liksom nog nu! Jag orkar inte må skit trots att jag tar alla läkemedel. Det känns som om att jag lika gärna kan må skit utan att förgifta hela kroppen med alla preparat.
Jag vet att det skulle vara förödande att sluta och att det skulle innebära ökade smärtor, inte bara i muskler och leder, utan att min Endo skulle ÄLSKA om jag slutade med dem! Jag antar att jag är lite av en självplågare. Att jag behöver uppmärksamhet. Det har nog blivit så efter alla år med smärtor och läkarbesök och hospitaliseringar. Något inom mig nästan skriker efter uppmärksamhet från andra. Skriker efter att jag ska få ont igen så att jag måste åka in till akuten och bli omhändertagen lite. Jag vet att det finns ett tillstånd som är så. Det heter Münchausens syndrom. Men jag kvalar inte in på den diagnosen, även om jag visar vissa tendenser till det. För jag gör inte allt jag kan för att bli hospitaliserad. Egentligen tvärtom. Jag söker hjälp för att bli av med mina besvär, jag åsamkar dem inte själv. Även om det låter så nu när jag tänker efter... Nej, den här känslan är en annan.
En liten liten del inom mig vill ha uppmärksamhet, det är jag medveten om. En liten liten del är desperat efter att få diagnoser på mina besvär. Men den allra största delen vill vara frisk! Det är därför jag söker hjälp, vill ha diagnoser och få dem svart på vitt. För att kunna bli "frisk". Jag har en längre tid tillbaka trott att jag bearbetat chocken att få diagnosen Endometrios och har tänkt att jag inte har några som helst svårigheter med det. Jag inser nu att det nog inte är så. Jag tror inte att en någonsin kan acceptera en diagnos fult ut om den skulle vara kronisk eller långvarig. Så jag får erkänna det.
Jag vill ju bara vara frisk och kunna springa långa rundor, träna så hårt på gymmet att jag blir illamående. Fan, jag skulle göra vad som helst för att få vakna en dag och utan svårigheter kunna springa ikapp bussen när jag är lite sen till hållplatsen. Eller ens kunna gå dit utan att hela kroppen skriker... Jag kommer ifrån ämnet lite. Det blir så när tankarna rusar och jag inser att det nog kommer dröja innan jag kan sluta med mina antidepressiva och insomningstabletterna. Jag tänker för mycket.
Så åter till ämnet. Just nu kämpar jag med mina inre demoner angående att sluta med merparten av mina mediciner. Hur mycket jag än skriver om det vet jag att jag från och med imorgon inte kommer ta de där tabletterna. Jag har ju redan bestämt mig. Trots att jag vet hur det kommer sluta. Speciellt när ajg fortfarande (sedan en vecka tillbaka) till och från har feber och att det kommer bli otroligt svårt att hänga med på skolan imorgon. Jag kommr må skit! Men, som sagt, det gör jag ju ändå. Så varför inte bara sluta och bli överbevisad av mig själv?
