Ett litet ögonblick av glädje
Igår på bussen hem från skolan skedde något som tyvärr är ovanligt i dagens stressade samhälle. Två människor möttes, fick kontakt och kände att dagen blivit lite bättre eftråt. Den ena var en busschaufför, den andra var jag.
Jag stod vid hållplatsen och väntade på första bästa buss som kunde ta mig hemåt. Flera bussar kom samtidigt och min buss var den tredje i raden. Så snabbt jag kunde började jag haltande gå mot busen och insåg att jag inte skulle hinna. Höfterna och fotlederna skrek av smärta när jag försökte skynda mig lite extra, mer än vad kroppen egentligen tillät.
Bussdörrarna stängdes och alla tre bussar började köra iväg när jag knappt hunnit till mitten av den andra i raden. Jag vinkad till busschauffören att jag också ville åka med. Han tittade på mig och för ett ögonblick trodde jag att han, precis som de andra chaufförerna brukar göra, skulle ignorera mitt desperata försök och bara köra vidare. Men just denna chaufför var inte som alla andra. Han tecknade åt mig att stanna kvar där jag stod och körde fram till mig, öppnade dörren och släppte in mig.
Jag tackade lite snabbt medan jag gick förbi och tog plats. Efter en liten stund kunde jag inte motstå känslan av att jag ville förklara mig och ytterligare visa min tacksamhet. Jag gick fram när vi kom fram till ett rödljus och berättade att jag har problem med ledvärk och inte kunde springa fram till bussen. Vidare talade jag om att alla andra chaufförer brukar köra ifrån mig när jag inte hinner fram, för att de förmodligen tror att jag är nonchalant när jag som ung kvinna inte skyndar mig tillräckligt för att hinna med. Jag tackade honom innerligt för att han släppt på mig på bussen. Han i sin tur förklarade att han älskar sitt jobb, älskar att träffa så mycket folk och att bara för att de andra beter sig dåligt tänker inte han göra det. Vi pratade en liten stund om att även unga människor kan ha olika sjukdomar och problem och hur vi inte ska döma andra så fort.
Jag tackade en sista gång och önskade honom en fortsatt trevlig dag innan jag klev av och han svarade med att hoppas att jag snart mådde bättre.
Jag ler fortfarande vid tanken på vårt möte, men samtidigt är jag bekymrad över att en sån liten sak ska behöva väcka så mycket tacksamhet inom en. Vi måste bli bättre på att se andra för de som de är, utan att genast ha förutfattade meningar och fördomar om varandra!
Jag hoppas att just denna chaufför kör bussen nästa gång jag vill åka med. Jag hoppas också att han sprider den enorma arbetsglädjen han besitter till alla sina kollegor. Vi behöver fler som just denna chaufför!!!
