Bara en sån dag
Det bästa sättet att förklara det är nog egentligen att använda begreppet "mental förkylning". Känslan av oro och rastlöshet som bara ångest kan orsaka. Känslan av att det kliar djupt inne i själen. Jag får ingenting gjort, behöver göra något, vill krypa ner under täcket, har svårt att ligga still. Samtidigt som äggstockarna gör sig påminda som vanligt och allt känns.... blä. Egentligen passar det inte alls att må såhär idag. Jag har tonvis med skoluppgifter att göra och flera massiva examinationer att klara. Men som vanligt ökar det bara ångesten. Jag har inte tid att vara mentalt förkyld.
Med denna rastlöshet ökar mina endometriossmärtor. Monstret älskar när jag är stressad och blir allt starkare ju svagare jag känner mig. Ytterligare en ond spiral i min vardag. Lyckligtvis har morfinet fått mig lite lugnare. Det är en av få fördelar med att få ont samtidigt som en har ångest. Tyvärr gör 5mg Oxynorm inte direkt några mirakel, varken för smärta eller ångest och jag kryper ner under täcket.
Jag kan inte låta bli att återigen önska att det bara ska bli värre så det kan bli bättre. Ytterligare en gång ligger jag och känner efter. Gör det inte lite ondare nu? Visst känns det som att jag håller på att få mens? Trots att det egentligen är helt befängt! Jag har inte haft mens på ett par, tre år och äter fortfarande Provera (hormonerna), har inte missat en enda dos på flera månader och kommer inte få mens så länge som jag fortfarande tar dem som jag ska.
Jag tänker tillbaka på tiden när jag hade som ondast, genomgick operationer och fick bli inlagd i flera dagar åt gången för att bryta smärtanfallen. Det är inget som jag längtar tillbaka till. Det jag saknar är att ha någon som kan ta hand om mig. En sambo, en bästa vän som kan rycka in och trösta, hålla om, föräldrar som kan tvinga i mig mat. Men alla bor så långt bort och jag har ingen partner. Katterna gör sitt bästa och ligger hos mig, stångas och pussas. Men det är inte samma sak... Min bästa vän bor 60mil bort, men hjälper mig så mycket hon kan. Vi pratar i timmar varje dag, men vi kan inte sitta tillsammans i soffan och dela en filt.
Jag antar att det enda jag kan göra är att erkänna mig besegrad. Idag får vara en sån dag. Även om det innebär att jag sviker de andra i min studiegrupp genom att inte kunna sammanställa resten av sjukdomarna trots att deadline är idag. Jag får erkänna att jag inte klarar det, även om det inbillade sveket mot mig själv tär. Idag är jag mentalt förkyld, har smärtor och vill inte ligga still. Men jag lyckades ta mig till apoteket i alla fall. Jag lyckades ta mig ut ur lägenheten en stund. Nu förtjänar jag att sluta hacka på mig själv för allt annat som jag "borde" ha gjort.
Själaklådan är kvar, smärtorna är kvar. Men just nu känns det som att jag har det någorlunda under kontroll.
