Två steg fram, ett steg bak
Två veckor ungefär har gått sedan jag var inlagd. Den första veckan var fruktansvärd med nästintill samma kraftiga smärtor som när jag var på avdelningen. Jag hade svårt att få tag på Endometriosteamet för att få mer smärtstillande och jag hade svårt att hänga med på det som hände i mitt liv, både utanför skolan och i.
Den andra veckan var mycket bättre. Smärtan lossade sitt grepp och jag kunde (dock med viss svårighet) koncentrera mig på examensarbetet och den sociala aspekten i livet. Äntligen började jag må bättre och jag såg ljuset i tunneln.
Men som alltid med denna sjukdom så kom det bakslag. Idag hjälpte jag Studentkåren på ett event och vid lunch började smärtan igen. Denna gång var det faktiskt inte äggstockarna som bråkade utan livmodern. En konstig typ av smärta som var mer sammandragande än krampande, ungefär som om någon inuti mig drog ihop livmodern ungefär som en drar ihop en säck. Det blev sakta men säkert värre och när jag kommit hem tog jag den andra oxynormen, två timmar efter den första.
Det var då det slog mig. Jag får nu, enligt hårda restriktioner från läkare på gyn, endast ta max TVÅ oxynorm per dag! Hur ska det gå? De menade att jag använt mer än vad som var säkert för min hälsa, trots att jag inte tagit mer än vad jag fick på avdelningen. De menade att de var rädda för att något skulle hända om jag tog mer än 10mg per dag extra. Detta innebär alltså att om jag skulle få ännu ondare ikväll skulle jag behöva åka in till akuten. Trots att jag har haft mycket högre doser morfin förr, trots att jag nu har hunnit trappa ner det långtidsverkande oxycontinet till 15mg x2/dag istället för 25mg x2/dag, och trots att jag normalt har en gräns på 20mg oxynorm innan jag åker till akuten vid fortsatt kraftiga smärtor, så får jag fortfarande inte ta mer.
Nu har smärtan ändå dämpat sig något och jag klarar nu av att röra mig igen utan att krevera. Men jag blev ordentligt oroad när det gått 1,5h efter den andra oxyn och smärtan hindrade mig från att resa mig upp och gå in från där jag satt ute på balkongen. Jag har inte tid att få tillbaka smärtskovet! Jag har en kandidatuppsats att skriva. Möjligtvis hade jag inte känt samma stress över det om jag skrivit själv, men nu har jag en skrivpartner att ta hänsyn till. Vi förlorade många dagar på att jag först var inlagd och sedan fick hon barn veckan efter. Och så har vi mittseminarium nästa vecka.
Det är som vanligt extremt mycket som händer i min vardag och jag kämpar på så gott jag kan trots att endomteriosen dansar foxtrot med mig. Två steg fram, ett steg bak. Vi sniglar oss sakta framåt, om än hyfsat i otakt. Jag har inget val än att hänga på när magen styr.
