Slutanteckning sjukhusinläggning
Jag har så mycket att skriva om så det känns rent övermäktigt. Jag ligger hemma i min säng och har ångestkänningar och känner att jag ändå måste försöka skriva ner vad som egentligen hänt sedan jag skrev sist. Men det blir svårt. Det kliar i själen igen. Det snurrar en massa tankar på vad jag vill skriva, vad jag vill göra men inte orkar. Det snurrar så jag knappt vet vad som är upp och ner längre. Men här kommer mitt försök. Jag måste skriva ner det så att ångesten förhoppningsvis kan avstyras. Åtminstone lite.
När jag skrev sist hade jag varit inlagd i två dygn ungefär. Vårdpersonalen på gynavdelningen hade svårt att få bukt med min smärta och jag mådde skit. Efter att jag gjort mitt senaste inlägg så hade jag ett långt samtal med min läkare om dåvarande status, framtida planer och åtgärder, samt en del om bemötande från personalen.
Vi pratade om hur vi skulle gå vidare från nu. Möjligheter att byta hormonbehandling, smärtlindring och andra åtgärder. Det blir för långt och svårt att återge vad som exakt sades, men jag ska i alla fall skriva er kontentan av samtalet.
Hormonbehandling.
Vi diskuterade om jag skulle få spiral istället. En hormonspiral verkar mer lokalt och vissa upplever att det inte ger lika mycket humörsvängningar och deppressionsbesvär. Toppen kan en tycka, om det inte vore för att jag har en hjärtformad livmoder, Uterus bicornis, och skulle i så fall behöva två spiraler samtidigt. Detta skulle då göras under narkos för att säkerställa att de hamnar rätt. Därav att det inte är aktuellt i dagsläget. Operationstiderna är få och det är lång kö. Så det lades på is.
Att gå tillbaka till Enanton-sprutor är också uteslutet. Det innebär för stora risker för benskörhet och hjärt-kärlskador och eftersom jag är så ung är det inte särskilt optimalt. Dessutom behandlar de med Enanton endast under en period på ca 6 månader och efter avslutad kur skulle samma problem ändå kvarstå; vad skulle jag ha för hormonbehandling efter det?
Så vi kom fram till att jag, tills vidare, ska fortsätta med Provera. Jag mår ändå hyffsat bra på det.
Smärtlindring.
Under min sjukhusvistelse sattes jag in på långtidsverkande morfin för att minska behovet av korttidsverkande morfin. Det ungerade sådär inser jag i efterhand, men det var en annan historia. Vi diskuterade under samtalet istället grundmedicineringen jag har, som efter det nuvarande smärtskovet ska förhindra fler smärtgenombrott. I dagsläget har jag fulldos Alvedon, Diklofenak och Lyrica. Förslaget som framvaskades blev att jag möjligtvis ska få Saroten att ta till natten istället för Theralen som jag sedan ett par år har som insomningstabletter. Saroten är en medicin osm fungerar både lugnande, antidepressivt och smärtlindrande. Det skulle hjälpa mig med så mycket. Jag har ganska svåra sömnproblem vilket skulle kunna förbättras med denna nya medicin. Men min läkare måste först diskutera detta med smärtspecialisterna, för att avgöra om det går ihop med Lyrican. Svaret får jag när jag ska tillbaka på återbesök om en månad.
Sjukgymnastik.
Jag ska återigen börja med akupunktur. Jag påbörjade en behandling förra året, men var tvungen att sluta innan behandlingsperioden var över på grund av att jag hade för lite tid och jag ick inte livspusslet att gå ihop med akupunktur två gånger i veckan. Nu har jag mer tid och ska få börja igen, vilket jag ser fram emot då jag älskar akupunktur. Jag fick även akupunktur tre av de fem dagar jag var inlagd och det gjorde mig mer avslappnad och lindrade smärtan tillfälligt. Den största effekten var att jag kunde sova gott en stund medan nålarna satt i och det behövde jag verkligen!
Psykolog.
Jag fick remiss till Endometriosteamets psykolog från Smärtrehab för bedömningssamtal. Han ska avgöra om han kan hjälpa mig med något, allt ifrån samtalskontakt till om jag kan passa in på något av Smärtrehabs program. Jag har hunnit vara hos honom en gång efter inläggningen och ska dit igen om ett par veckor för fortsatt bedömning. Det kändes skönt att få prata med honom och jag insäg att jag mår sämre psykiskt än vad jag velat erkänna för mig själv. Så det ser jag också fram emot.
Tyvärr skrev min läkare i min journal att jag eventuellt kunde skrivas ut från sjukhuset redan dagen efter, alltså på fredagen. Så under läkarronden på fredagen tyckte den läkaren att jag skulle ut redan under eftermiddagen samma dag och började gå ut från rummet. Jag var inte alls på samma nivå och skrek efter henne att jag inte hade pratat klart med dem och de var tvugna att komma tillbaka in på rummet. Jag började gråta av frustration då jag inte var redo att komma hem till en tom lägenhet då jag knappast skulle klara mig själv när jag hade så kraftiga smärtor. Motvilligt lät de mig stanna kvar till dagen efter, men på lördagen fanns inget alternativ. Jag skulle ut.
Det är inte första gången jag blir utkastad för att göra plats åt nya patienter och jag kände mig övergiven. Situationen blev inte bättre av att läkaren endast skrev ut 14 Oxynorm 5mg, trots att jag under sjukhusvistelsen behövt upp till 40mg extra Oxynorm dagligen.
Lång historia kort. Jag blev utskriven på lördag eftermiddag, fick jaga alla läkemedel som getts recept på över hela Malmö, kom hem utmattad. Helgen förflöt med en överanvändning av Oxynorm (jag hade inget val då smärtan var för stark) och trots att jag började ringa Endometriosteamets kontaktsjuksköterska redan på måndagen fick jag inte recept på mer oxy förrän på fredag eftermiddag. Ni kan tänka er hur jag mådde under veckan, utan extra morfin att ta...
Idag mår jag något bättre. Smärtan är inte så svår längre och jag har börjat nedtrappningen av det långtidsverkande morfinet. Jag behöver sällan ta extra och klarar mig bra hemma. Smärtskovet verkar vara påväg att klinga av, men jag är orolig för att jag ska få ont igen. Om jag ska vara ärlig så är jag faktiskt rädd för att få så ont igen. Det var det värsta smärtskovet på 2,5 år.
Jag inser att jag mår rätt kasst psykiskt och isolerar mig i min lägenhet. Men med långa dagliga samtal med mina vänner som stöttar så får jag ändå vardagen att gå ihop någorlunda. Men det är svårt.
