3, 2, 1... PANG!!!
Måndag eftermiddag. Jag känner den alltför bekanta smärtan smyga sig på. Jag har inte så ont och avslutar skoldagen i ganska bra skick. På kvällen har jag möte och under tiden växer sig smärtan starkare så pass att jag får ta en Oxynorm för att kunna stanna kvar tills mötet är över. Den hjälper inte så mycket så när jag sedan kommer hem får jag ta en till. Under kvällen blir smärtan allt värre och jag har till slut tagit totalt 20mg Oxynorm utan att smärtan släpper. Jag har nått maxgränsen för vad jag anser vara säkert för mitt välbefinnande och jag inser att jag inte har något val. Jag måste åka in till akuten!
Kl 00.20 natten mot tisdag sniglar jag in på Kvinnoklinikens akutmottagning. Jag har så ont i magen att jag knappt kan stå och än mindre gå. Handläggningen går snabbt och redan efter 20min har jag redan träffat både sjuksköterska och läkare. Kl 00.50 börjar sjuksköterskan försöken med att få in en venös infart i min hand. Trots att venerna ser så fina ut så kryper de undan nålen och det tar två sjuksköterskor sex försök att få in en nål, längst ut på handryggen mellan pek- och långfinger. Den sitter dåligt, men den fungerar.
Under natten får jag injektion efter injektion av morfin och läkemedel mot illamående. Jag sover dåligt och vaknar konstant. När morgonen kommer är jag helt slutkörd och fortsätter slumra till och från. När läkaren kommer strax innan lunch beslutar han att det är en bra idé att gå över till den "vanliga behandlingen, som endometriosteamet ordinerat". Alltså endast min grundmedicinering med Alvedon, Diklofenak och Lyrica, samt Oxynorm 5mg vid behov. Att mitt behov är 10mg var tredje timma är inget han reflekterat över. Sagt och gjort, jag får inget mer intravenöst.
Tisdag, onsdag och idag torsdag har förflutit fulla med smärtanfall, så kraftiga att jag legat i fosterställning, ofta gråtande eller stönande högt av smärta. Sköterskorna kommer med 5mg Oxynorm utan att fråga hur kraftig smärtan är eller om den förra hjälp över huvud taget. Jag har varit ledsen, arg, frustrerad. Rent ut sagt förbannad på den läkaren som beslutade att sluta med intravenösa injektioner alldeles för tidigt. Jag är fortfarande kvar i min sjukhussäng, oförmögen att åka hem. Smärtanfallen hindrar mig från att klara mig själv, speciellt när jag bor ensam och inte har någon familj i närheten som kan hjälpa mig med katter eller mat.
Vem vet hur länge jag tvingas vara kvar, hur många dagar jag måste övertala läkarna att jag måste vara kvar, hur många gånger jag måste ringa på larmet och be om mer smärtstillande. Tyvärr hade jag förmodligen redan varit hemma om de varit mer generösa med injektionerna och brutit smärtgenombrottet snabbare...
