Ångest och smärta
Det är svårt att förklara för sina kollegor varför en sitter och gråter framför datorn. Varför en helt plötsligt inte kan sluta skaka och hindra tårarna från att strömma nerför kinderna. Det är svårt att förklara hur en känner när det känns som om hela världen rämnar, till synes utan anledning. Så var det för mig igår. Samtidigt som veckans schema uppenbarade sig på datorskärmen vällde paniken upp inom mig. Jag kunde inte röra mig. Satt med huvudet i händerna och grät hejdlöst. Min kropp hade fått nog.
De senaste två veckorna har varit en enorm berg-och-dalbana där jag svängt från att vara överlycklig över att prata med studenter, till att sitta ihopkurad längst bak i bussen påväg hem med känningar av en social fobi jag aldrig upplevt innan. Det finns dagar då jag fått gå hem tidigare från jobbet för att ångesten sakta slagit mig sönder inifrån, då jag fallit ihop innanför lägenhetsdörren och fortfarande fullt påklädd legat på hallgolvet och önskat livet ur mig själv. Merparten av kvällarna har jag haft ångest över kommande arbetsdag och somnat till ljudet av tv:n för att inte tystnaden ska kväva mig.
Ikväll ligger jag återigen i soffan och slötittar på tv. Endometriosen har vaknat till liv efter all stress och en molande värk klöser sig fast i livmodern. Då och då hugger det till i äggstockarna. Än den ena, än den andra. Jag har tagit en oxynorm, men smärtan låter sig inte besegras. Jag är tacksam så länge den håller sig på denna nivå. En dov smärta med svaga inslag av kramp.
Jag är så otroligt trött. Det är bara tisdag och imorgon väntar en fullbokad arbetsdag utan en lugn stund. Det är svårt att hantera smärta när en inte ens har tid att hantera känslorna som plågar en...
