Snabbvisit i fyra länder på 18h.
Okej, jag gjorde det. Jag åkte till USA och Kanada och kom hem igen utan att behöva söka akutvård. Detta trots att jag inte ens hann få receptet på oxynorm innan jag åkte. Men jag hade panik innan. Jag pratade med min psykolog om det hela. Vad som skulle kunna hända under resan. Att de tog ifrån mig mina läkemedel i tullen, att jag fick ett smärtgenombrott och inte kunde följa med på alla planerade besök, eller det värsta av allt: att jag skulle bli tvingad till att söka akut i endera landet. Långt ifrån tryggheten som det svenska sjukvårdssystemet innebär, även om det är inte minst sagt undermåligt när det gäller vård av endometriospatienter.
Paniken var som värst kvällen innan. Faktumet var att jag inte hade fått recept på oxynorm och mina desperata försök att ringa till alla akutmottagningar i stan för att få recept innan jag åkte gav inga resultat. Det var inte klassat som akut, även om sköterskorna förstod min oro, eller så skrev de inte ut så starka tabletter på kvällsjouren. Så jag fick inse och acceptera att jag skulle spendera en vecka på andra sidan jorden utan vid-behovsmedicin.
Kl 3.30 ringde väckarklockan. Jag packade det sista och tog taxi ner till centralen. Där hoppade jag på ett tåg till Köpenhamns flygplats, varifrån jag flög mot Rochester, NY. Det blev mellanlandningar i både Frankfurt, Tyskland och sedan i Toronto, Kanada. Efter 18h resa och snabbvisit i de fyra länderna kom jag fram till hotellet i Rochester. Jag somnade redan strax efter kl 19.
På morgonen samlades hela gruppen vid frukostbordet. Sedan bar det av till Rochester Institute of Technology (RIT) där vi spenderade två dagar med inspirerande möten och studiebesök i diverse innovativa studentmiljöer innan vi flög till Boston, MA. Under en dag hann vi besöka både Harvard och MIT och äta middag i Waterfront.
Till sist skulle vi flyga till Toronto. Efter att vi lyft tog det inte lång tid innan kaptenen började prata. Det var fel på landningsställen på planet och vi var tvungen att vända tillbaka till Boston. Brandbilarna stod redo med blåljusen på under landningen och följde oss hela vägen tillbaka till gaten. Kaptenen var mycket pedagogisk och förklarade hela processen, att det var rutin att brandbilarna följde efter och att det inte fanns anledning till oro. Trots det bubblade det till i magen när jag såg blåljusen i samma sekund som vi tog mark. Efter några timmars väntan och mycket gratiskaffe i gatens lilla butik kom ett ersättningsplan och vi kunde äntligen komma iväg på riktigt till Toronto.
Vi hann sova 6h den natten. MaRS Discovery District var sista stället vi besökte och solen sken för första gången på hela veckan. Jackan var fortfarande lite fuktig efter Bostons bibliska skyfall, men torkade rätt snabbt i värmen. Äntligen hade vi 2h att göra vad vi ville innan vi var tvungna att ta taxi till flygplatsen en sista gång. Så jag skyndade mig. Jag intalade mig själv att jag vägrade åka från Toronto utan att ha varit upp i CN Tower och vinkade smidigt in en taxi. Efter att ha suttit fast i rusningstrafiken en stund kom jag fram till tornet. Jag skyndande mig upp, tog lite bilder, gick över det berömda glasgolvet och skyndade mig ner lika snabbt igen. Jag hade en halvtimme på mig att ta mig genom "downtown" för att hinna tillbaka till hotellet. På 45min hade jag turistat igenom hela tornet och kommit ner på fast mark igen.
Jag är nu stolt ägare till två nya stämplar i mitt pass och kan knappt fatta att jag faktiskt varit i Nordamerika. Utan vid-behovsmedicin. Utan smärtskov. Det kommer min psykolog att uppskatta imorgon när jag ska tillbaka till henne.
