Ångest och smärta
Jag ligger som alltid i soffan och kan inte bestämma mig för om det är dags att ta min vid behovs-medicin. Oxynorm. Morfin. Magen gör ont, men det känns inte så akut. Det gör det aldrig. Jag lider av "duktig flicka-syndromet" som får mig att tro att jag måste kämpa mer. Att jag inbillar mig att jag har tillräckligt ont för att ta morfin. Det är nog typiskt oss som lider av endometrios...
Vem lurar jag egentligen? Katterna? För de är de enda som finns i lägenheten förutom jag. Jag bor ensam med mina två katter. De betyder allt för mig, men dömer mig ju knappast för att jag tar lite smärtlindrande. Ändå har jag svårt att låta bli att tänka att jag överreagerar.
Jag utkämpar en mental kamp varje gång jag får ont. Ska jag ta morfin eller inte? Har jag tillräckligt ont? Kommer det bli värre om jag inte tar något eller kommer det fortsätta vara på denna "låga" nivå av smärta? För egentligen är smärtan inte så låg, även om den inte är så pass hög att jag blir sängliggande. Jag kan ju fortfarande röra mig, tänka, göra det jag behöver. Även om jag inte gör något ändå. Jag ligger i soffan och tittar på tv. Jag spelar spel på mobilen för att slippa tänka. Hjärndöda spel. Matcha saker med varandra för att få dem att försvinna. Eller kortspel. Harpan. Lika effektivt som att räkna till 10 eller andas i kvadrat. En slags meditation som dövar smärtan.
Åter till frågan. Är det dags? Jag vet inte. Förmodligen kommer jag ta en kapsel för att slippa den "låga" smärtan. För jag vet att den egentligen inte är så låg. Jag har redan 50mg diklofenak och 1330mg paracetamol i kroppen. Så jag tar min kapsel och ligger kvar i soffan. Det finns saker jag borde göra. Ta en promenad, diska, städa. Men idag orkar jag inte. Inte pga den "låga" smärtan, utan för att jag är slut mentalt. Ibland har jag såna dagar. En vän kallar det för Mental förkylning. För det är så det känns.
Jag ligger energilös i soffan och tänker. Jag grubblar över allt och inget. Ångesten ligger som en löst åtdragen snara kring bröstkorgen. Den finns där, men är inte så uttalad. Precis som taggtråden kring magen. Men det är likväl förlamande. Jag har varit ledig i fyra dagar, men jag har ångest över att komma tillbaka på jobbet imorn.
Jag skriver spretigt. Osammanhängande. Jag tar en kapsel, startar spelet på mobilen och räknar timmarna tills jag får sova igen...

Bild lånad från http://1svs171z94oz9t7d2y7jqv1s.wpengine.netdna-cdn.com/wp-content/uploads/2012/02/depression-and-anxiety11.jpg