Kronisk trötthet
Som jag misstänkte igår kunde jag inte sova. Jag hamnade i någon slags dvala där jag inte sov, men tiden gick väldigt fort och helt plötsligt var kl 01. Jag fick kliva upp och äta lite innan jag blev tillräckligt trött och kunde lägga mig i sängen igen. Somnade någon gång närmare kl 03.
Så jag kom inte upp ur sängen.
Den kroniska inflammationen i min kropp gör att jag är otroligt trött. Hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover så är jag aldrig utvilad. Jag börjar bli enormt less på det nu. Jag har aldrig varit en morgonmänniska, men när man sovit 12h en natt och man fortfarande skulle kunna sova i flera timmar till.... Man känner sig handikappad. Sömnhandikappad. Det spelar heller ingen roll om jag inte sover mer än 7h. För vissa skulle säga att man "sovit för mycket" och därför är trött när man vaknar efter över 10h sömn en natt. Men så är det inte.
Vissa morgnar, som idag, kommer jag helt enkelt inte upp ur sängen. Ibland har det att göra med att jag har för ont för att klara av att resa mig upp, men oftast beror det på att jag inte kan hålla mig vaken. Kroppen vägrar helt enkelt. Då är det bara att se sig besegrad och somna om. Sova tills jag vaknar ett par timmar senare och få ångest för att jag kommer få skäll av chefen för att jag inte kommit i tid. Trots att jag har relativt flexibla arbetstimmar.
Jag arbetar oftast hela kvällarna. Jag gör det för att komma ikapp med antalet arbetstimmar under veckan, för att jag på onsdagen eller torsdagen inte klarat av att vakna i tid, eller för att jag fått gå hem tidigare från jobbet. Så jag arbetar hela tiden istället. I min takt. Känslan av att aldrig vara ledig ger mig i sig ångest. Men det är otroligt mycket som ger mig ångest numera... Bara ytterligare en anledning till att jag är så otroligt tacksam över att psykologen jag fått tilldelat mig är så underbar. Jag längtar verkligen efter nästa session.
Mest längtar jag efter att en morgon få vakna och faktiskt känna mig utvilad, men den dagen kommer nog dröja.....
