endometriosochjag.blogg.se

Det finns mycket som jag vill berätta på en gång och jag får bita mig i läppen för att inte skriva ett flera timmar långt inlägg. Det är svårt att välja vart jag ska börja. Det känns som att det var 50 år sedan, men jag minns det mycket väl. Det började med buller och bång när jag var 13 år gammal.

Nationaldagen, år 2001. 

 

Vi hade varit ute halva förmiddagen för att fira Nationaldagen på skolan. Vi hade hissat flaggan och haft musikframträdanden av de äldre eleverna. Jag satt på en bänk i korridoren på skolan och grät av smärta. Magen gjorde fruktansvärt ont. En molande värk som spred sig bak i svanken och ner i ljumskarna. Det kom i vågor och jag började må illa. En av mina få vänner gick och hämtade en lärare som hjälpte mig upp för trappan och in i lärarnas personalrum. Där innanför fanns ett vilorum med en säng som de lade mig i, med en hink nedanför ifall jag skulle kräkas. Efter en stund kom skolsköterskan och frågade om det var mensvärk. Fruktansvärt blyg och rädd, förnekade jag att jag hade mens, trots att jag fått den för första gången 10dagar tidigare. Hon gick igen. Jag låg ensam kvar och grät av smärta. 

 

 

 

Ett par timmar senare var det lunchrast. Min pojkvän hjälpte mig till matsalen som låg i en annan byggnad. Det var lång kö och medan jag stod där kom smärtan tillbaka och jag höll på att svimma. Mattanterna bar in mig i deras personalrum och tvingade i mig vatten och en skiva knäckebröd med kaviar på. De trodde att jag fått solsting under förmiddagen. Det hade jag inte, men de fick inte heller veta att jag hade mens. Efter att jag legat där med benen i högläge i en halvtimme kom en lärare och lyfte in mig i sin bil. Vi körde till hälsocentralen och fick gå in akutvägen. Trots det skulle det dröja ytterligare 2h innan jag träffade läkaren. 

De hade ringt till min mamma medan jag blev skjutsad till hälsocentralen. Hon kom direkt från jobbet. 

 

När doktorn kom till slut frågade även han om jag hade mens. Eftersom jag fått lära mig att man inte ljuger för läkare var det först då jag berättade för någon hur det egentligen var. Jag hade haft riklig mens i 10 dagar. Mamma blev chockad. Hon hade inte märkt något alls. 

 

Läkaren sa skämtsamt "Grattis, nu vet du hur det känns att föda barn!" och menade att jag hade så kraftig mensvärk att den kunde liknas vid rena förlossningsvärkar. Jag var inte lika road, men han skickade hem mig med magnecyl och order om att vara hemma ett par dagar tills jag mådde bättre. 

 

Jag hade mens i 21 dagar i sträck. Efter det låg jag och kräktes av smärta nästan varje månad i flera år. Alla talade om för mig att det skulle göra ont att ha mens, att det var normalt. Nu 14år senare vet jag äntligen att det inte alls är sant....