En operationsberättelse
Jag lyckades ta mig upp ur sängen imorse. Det tog lite längre än planerat, men jag tog mig upp i tid för att hinna duscha och göra mig i ordning innan jag tog bussen ner till stan. Jag var på intervju för att söka om till tjänsten som studentombud ett år till. Nu ligger jag som vanligt i soffan och tittar på tv.
Jag funderar över allt som hänt.
När jag opererades senast för snart ett år sedan hade endometriosen blivit värre. I förra inlägget berättade jag om att man första gången bara hittade två pyttesmå härdar på äggstockarna. Ifjol, två år efter första operationen, var hela vänster äggstock full med blåsvarta härdar. Det var lite mindre på höger äggstock, men fortfarande mycket värre än första gången. Detta trots att jag stått på kontinuerlig behandling i flera år i sträck och trots att jag mellan operationerna t.o.m. varit försatt i klimakteriet i 10 månader. Min endometrios verkar vara aggresiv och framtiden kommer med största sannorlikhet innebära svåra kroniska smärtor som kommer hindra mig från att leva ett normalt liv.
När jag vaknade upp efter första operationen hade jag en bra känsla. Jag hade drömt om att jag och min dåvarande sambo hade suttit med vänner i en sommargrön park och druckit vin i solskenet. Jag vaknade så lätt att jag minns när de drog intuberingen ur halsen på mig. Efter en timme på uppvaket fick jag komma till avdelningen där min sambo hämtade mig och jag åkte hem samma dag. Jag hade vissa problem med smärtor under kvällen, men allt som allt var det en positiv upplevelse. Något man inte kan säga om den andra operationen.
När jag vaknade ur narkosen efter andra operationen hade jag fruktansvärda smärtor. Jag hade inte drömt om en varm sommardag och jag vaknade inte lika lätt. Personalen gav mig smärtlindring direkt när jag vaknade och de hade inte mer än kört mig till uppvaket förrän de behövde ge mig mer. Och mer. Och mer. Till slut hade jag fått så mycket smärtlindring att mina värden sjönk i botten.
Jag syresatte mig till endast 90% trots syrgas, pulsen låg på 40 slag/min och blodtrycket var knappt mätbart på 80/40. Min kropp hade lagt ner helt, men jag hade ändå ont. Så pass ont att de fick ge mig mer intravenöst morfin var 10:e minut. Till sist fick de kalla på nakrosläkaren för att de inte vågade ge mig mer p.g.a. mina kassa värden.
Sen var det det där med att försöka kissa. Det är omöjligt när man fått så pass höga doser morfin som jag hade fått. Jag satt och kämpade i 30min på toaletten och lyckades bara klämma ur mig några droppar. Så de fick sätta tillbaka en kateter. Då hade jag över 650ml i urinblåsan. Det var lika bra. Jag hade ju ändå så ont att jag höll på att svimma när jag satte mig upp.
En sköterska kom in och frågade varför jag inte försökte sova lite. Vila upp mig. Jag vågade helt ärligt inte. Så fort jag började tänka på annat började monitorn som jag var uppkopplad på att tjuta. Andningsuppehåll. Hur skulle jag våga somna om jag glömde bort att andas bara för att jag tänkte på annat?
"Det är ingen fara, sov du. Dina värden är så kassa att vi har din monitor under konstant uppsikt i alla fall..."
Tryggt. Känns bra att ni tror jag ska dö vilken sekund som helst. Det får mig ju verkligen att vilja sova! Narkosläkaren konstaterade att mina värden var stabila nog för att de skulle kunna ge mig mer smärtlindring, även om de var låga. Och jag fick mer. Och mer...
Sköterskan kom in en gång till. Hon fyllde på mitt vattenglas på ren rutin för fyrtioelfte gången (törsten efter narkos är inte att leka med) och frågade samtidigt som vanligt hur det var med smärtan. Nu hade jag legat i 6h på uppvaket. Jag ville därifrån. Så jag ställde en motfråga. Vilken siffra vill du höra för att jag ska få komma upp till avdelningen? Vi tjivades lite. Hon vägrade tro på att jag bara hade en 4:a på den 10-gradiga skalan. Jag envisades med att säga 4 för att få komma till avdelningen. Sköterskan svarade skrattande att det tror jag vad jag vill på... Men jag ska se vad jag kan göra för att du ska få komma till avdelningen.
Det tog två doser intravenöst morfin och en timme till innan de sa att jag kunde få komma upp till avdelningen. Jag var överlycklig. Då hade jag legat på uppvaket i över 7h p.g.a. smärtan och värdena. Normalt är man där en timme... Att komma till avdelningen skulle innebära att jag kunde kliva upp ur sängen och låna en rullstol för att åka ner och röka. Min sambo kom och hälsade på och körde mig i rullstolen. Det var strålande sol ute och jag njöt av varje bloss. Sedan skulle han hem och jag blev återigen ensam. Vi hade avtalat att jag skulle få vara kvar på sjukhuset minst till dagen efter för att ha tid att återhämta mig.
Överlycklig över att få en glutenfri citronmuffin
Nu när smärtorna kommit tillbaka och återkommer dag efter dag börjar jag förbereda mig på att det blir dags för en ny operation inom ett par år. Endometriosen följer schemat. Att försöka hålla modet uppe när man vet att framtiden innebär mycket smärta och prövningar är inte det lättaste. Hur länge kommer jag klara av att arbeta? Hur många operationer kommer jag behöva gå igenom? Kommer min läkare gå med på att långtidsbehandla mig med klimakteriesprutorna trots de risker för benskörhet som de innebär? Vilken behandling kommer jag annars få? Kommer jag hitta en partner som accepterar mig och min sjukdom?
Det är många frågetecken kring framtiden och det är en av anledningarna till att jag inte mår bra psykiskt. Jag grubblar konstant. Det är också en av anledningarna till varför jag valt att börja skriva på den här bloggen. För att få utlopp för mina tankar, dela med mig av mina erfarenheter. Rensa hjärnan...
Det blev ett långt inlägg det här. Men jag grubblar extra mycket när jag ligger i soffan och inte har något bättre för mig. Det är söndag eftermiddag, bara skit på tv:n och jag har ont. Som upplagt för att få ångest...
