Förändring när den behövdes som mest
Smärtrehabilitering. Det låter fint. Rehabilitering. Tyvärr är nog titeln lite missvisande. Tro mig, programmet är jättebra, men det är nog inte så mycket smätrehabilitering som en kan tro. Föreställ dig istället ett intensivprogram på fem veckor där du med hjälp av psykolog, kurator, sjukgymnast, arbetsterapeut och läkare vrider ditt liv, dina beteendemönster, tankar, känslor och aktivitetsnivå fullständigt ut och in. Där du vänder hela ditt liv upp och ner.
Jag fick chans att gå programmet när jag behövde det som mest. I september arbetade jag heltid, men levde på sparlåga. Jag hade nästan slutat äta alls för att det inte fanns energi till att ställa sig och laga mat efter ett arbetspass. Jag arbetade, gick hem, kraschade. Jag isolerade mig i lägenheten och träffade ingen utanför sjukhusets väggar. Oftast hade jag så ont när jag kom hem att jag knappt kunde ta mig ur sängen för att göra en så basal sak som att gå på toaletten. Fullständigt energilös.
Jag har precis påbörjat den sista veckan på smärtrehab i Lund. Jag kan inte direkt påstå att smärtan minskat. Tvärtom har jag lärt mig att lyssna in min smärta, analysera den, gett mig tid att känna efter hur ont jag egentligen har. Smärtan i sig har snarare ökat. Jag tillbringar de allra flesta teoripassen liggande på en madrass på golvet, i forsterställning, för att kunna koncentrera mig på vad som sägs istället för att tänka på hur ont det gör att sitta upp och på sjukgymnastiken gör jag önvningarna i väldigt liten utsträckning, utifrån dagsform. Men det är okej.
Det är svårt att sammanfatta alla dessa veckor på några få rader, men det jag kan berätta är att jag äntligen har fattat. Jag har fått många mentala käftsmällar under tiden och förstått att jag inte kan rusa på i 190 hela tiden. Jag har kommit till den otroligt smärtsamma insikten att jag inte klarar av att arbeta kvar på sjukhuset, att arbetet som undersköterska på en tung geriatrisk avdelning är över min förmåga. Men det är okej.
Vad som framöver kommer hända i mitt liv är omöjligt att förutsäga, ens föreställa sig, men det finns i alla fall en plan för hur de närmaste månaderna ska se ut. Jag kommer bli sjukskriven året ut, så jag inte behöver kämpa mig igenom ett vikariat på 100% och enbart ha förmåga att jobba och sova. Under tiden ska jag försöka få rutin på allt som jag lärt mig på smärtrehab och sedan efter årsskiftet ska jag söka hjälp av arbetsförmedlingens rehab-team för att hitta ett arbete som bättre passar min förmåga. Och det är okej.
För är det något jag kommer ta med mig från smärtrehabiliteringen är det att det är okej. Det är okej att ha ont, okej att be om hjälp. Det är okej att jag är jag med alla mina svårigheter. Jag har förstått att med en stor dos av fantasi och uppfinnedom så kan jag faktiskt en hel del. Jag är okej.
