När varje andetag tar den lilla energin som finns
Det finns en anledning till varför det dröjt sedan jag skrev sist. Eller, egentligen finns det väldigt många anledningar, men det som sammanfattar allt är att jag inte har haft energi att skriva. Jag har haft nog med att hitta energi till att leva, äta, sova så jag blir utvilad och klara utbildningen. En utbildning som jag nu fått avbryta tre månader innan examen. TRE MÅNADER! Hur kunde jag inte stå ut? Varför klarade jag itne av att bita ihop den lilla sista tiden?
För att jag blev utbränd. Sprang in i väggen. Kraschade.
Det finns så mycket som jag hade planerat att skriva, men nu när jag sitter här är hjärnan blank. Så mycket känslor som behöver komma ut, men som gömmer sig. Finns inte mer. Och jag kan inte ens sörja det. Det är så mitt normaltillstånd är numera. En hjärna som smälter ihop när jag som mest vill formulera tankar, en känslostorm som mojnat.
Alltihop har bidragit till att monstret vaknat och vägrar somna om. Jag har konstanta smärtor och fått söka akut flera gånger. Ett par gånger har jag varit inlagd för smärtlindring. Jag har fått höra att min smärta var medicinskt ofarlig och därför kunde åka hem med tabletter eftersom sjukhuset ändå var fullt. Jag har legat i timmar och vridigt mig i smärta i väntan på läkare/sjuksköterska/smärtlindring som ska hjälpa men aldrig gör det. Mitt liv har varit långt ifrån humant många gånger. Jag har sovit mer än jag varit vaken, men har ändå inte varit någorlunda utvilad.
Det finns dock ett par ljuspunkter. Jag har börjat med akupunktur två gånger i veckan och ägnar mycket tid åt mina plantor i köket (som ska ut till kolonin när det blir tillräckligt varmt). Jag tänker efter innan jag tackar ja till saker, även om det är svårt att faktiskt säga nej. Jag vilar när jag behöver! Med det har också magen börjat lugna sig och nu behöver jag inte lika mycket morfin för att bara överleva. Möjligtvis behöver jag ta det efter ett fysiskt tungt pass i kolonin, eller när jag varit in till Malmö och varit i rörelse en längre tid.
Men just nu står livet stilla. Och jag börjar lära mig att acceptera det.
