Ytterligare en årsdag
För fem år sedan låg jag nyopererad på lasarettet i Ystad. Jag fick min diagnos, något som jag då hade kämpat för i många år. 11 år för att vara exakt. Jag chockade läkaren, när hon berättade att de hittat härdar på äggstockarna, genom att skrika "HA! Jag VISSTE det!!!" och log stort. Hon hade nog aldrig varit med om en patient som blev så glad över att höra att en faktiskt hade endometrios. 😂 På bilden är jag lika vit som lakanen, men vid tillfället hade jag återfått mycket av färgen i ansiktet. 😉
Det jag inte visste då, var att jag skulle spendera många fler gånger i en sjukhussäng. Ytterligare en operation gjordes två år senare och jag har varit inlagd flertalet gånger för smärtlindring. Jag kämpar fortfarande med smärttoppar, med kronisk smärta. Hjärnan har blivit bränd av all smärta och jag har utvecklat smärtsensitisering, vilket innebär att den inte längre kan avgöra vad som är smärta och inte och minsta tryck på huden känns som knivar.
Nu har jag fått tid hos smärtrehab, för utredning ifall jag kan ingå i något av deras rehabiliteringsprogram. Jag hoppas verkligen det, för jag behöver nya verktyg för att hantera smärtan.
Det är 16 år sedan jag kräktes av smärtan första gången. 11 år av det, varje månad, satte sina spår. Nu äter jag starka hormoner sedan 5år tillbaka och jag slipper kräkas varje månad, även om det händer ibland även nu. Min dosett, min trogne följeslagare, och jag firar även vi 5 år tillsammans. Numera har jag svårt att få plats med alla mediciner i den, men än så länge räcker den till. 😉
Jag är så tacksam för att jag fick göra den här operationen och fick diagnosen på papper. Svart på vitt. Endometrios. Det har hjälpt mig att få (för det mesta) adekvat hjälp med mina besvär. ❤
