Re-cap av sommaren
Jag har tagit med mig datorn ut på balkongen och sitter här i den smått kyliga kvällsluften. I bakgrunden hörs härlig latin-klingande musik och ljuden från när min inneboende lagar mat. Han är från Italien, så han gör pasta och sås av tomater. Jag åt för flera timmar sen och ska snart sova. Det har varit en hektisk dag, första dagen på terminen.
Under sommaren glömde jag bort att skriva. Jag hade fullt upp med att njuta av mina norrländska hemtrakter och av att vara istortsett smärtfri. Något jag inte kan säga gäller längre... Jag genomförde min vandring som jag drömt om hela våren. En 6 dagar lång tur, ensam, på kalfjället. Sträckan var på 50km och jag njöt av varje sekund.
Sedan en vecka tillbaka har jag varit tvungen att ta höga doser morfin för att klara min vardag. Stressen på jobbet gör att endometriosen sätter igång. Tur att jag än så länge fortfarande tar enanton-sprutorna som försätter mig i klimakteriet. Hade jag dessutom fått mens nu, hade jag garanterat varit tvungen att bli inlagd... Men om två månader är det dags att byta behandling.
Förra inlägget lovade jag en re-cap av vad som hänt sedan jag skrev sist i juni, efter specialistultraljudet. Jag var ju så arg över att läkaren då påstod att jag hade mer utspridd endo än jag vetat om. Så jag begärde ut mina journaler från de båda operationerna. Från den första (operationen 2012) står det att det bränts bort härdar från baksidan av båda äggstockarna, att ivmodern syntes normalkonfigurerad och att övriga organ och bukhålan var utan anmärkning. Från den andra (operationen 2014) står att man återigen hittat härdar på äggstockarna. Denna gången mer och större samt att de dessutom var blåsvarta, något som endast sker efter en tid. Gamla härdar alltså. Trots radikal behandling. Livmodern sågs fortfarande normal. Det som gör mig mest förbannad är inte det faktum att livmodern i verkligeheten inte alls är normalkonfigurerad, utan att den är hjärtformad (uterus bicornis). Det som gör mig förbannad är det faktum att i den senare operationsjournalen står att det "syns vita fläckar efter tidigare destruktion" på bukhinnan. Läkaren som opererade mig de båda gångerna har alltså antingen ljugit för mig och uteslutit att skriva in vissa fynd i journalen, eller så har hon varit så ignorant att hon helt enkelt missat det. Jag vet inte vad jag ska säga om saken, förutom att jag är glad över att jag bytt läkare!
Efter ultraljudet blev jag kallad till min nya läkare som remitterade mig till ultraljudet. Vi kom fram till att den smärtlindring jag haft är bra. Så jag får fortsätta med alvedon och diklofenak dagligen och att jag får oxynorm vid behov. Vad gäller hormonbehandlingen har jag nu stått på GnRH i snart ett år. Läkaren tycker det är lite länge med tanke på att jag är så ung kontra riskerna för benskörhet. Jag försökte övertala henne om att jag ville fortsätta eftersom detta är den enda hormonbehandlingen jag provat (och jag har provat det mesta) som jag faktiskt mår bra av, både psykiskt och fysiskt. Tyvärr lyckades jag inte. Jag fick iaf ytterligare fyra månader med enanton (nu två kvar), men sen måste jag byta. Så nu ska jag testa Provera, ett starkt gestagen som man kan ändra dosen på lite som man känner. Startdos 10mg. Jag bävar inför det...
Så, det var det som hänt på behandlingsfronten. Jag är inne i ett skov nu, så det går åt (för mig) rätt mycket morfin. Lyckligtvis har jag ondast på kvällarna, så det går inte nämnvärt ut över jobbet. Förutom att jag är så enormt trött och har stora problem att ta mig upp på morgnarna... Synd att min Italienska inneboende är lika morgontrött som jag. ;)
